Rädslor
Jag är inte rädd för sådant som "vanliga" människor är rädda för. Folk tycker oftast att ormar, mörker, folksamlingar, spindlar, hundar och sjukhus är obehagligt eller rent utav outhärdligt.
Men inte jag, mörkret är något jag njuter av och småkryp skrämmer mig inte alls.
Jag är rädd för andra saker.
Att inte räcka till, jag vill alla andras väl, så mycket att jag oftast glömmer mig själv. Jag är löjligt rädd för att inte vara omtyckt.
Jag är rädd för min egen spegelbild, vem är människan där, hon som jag faktiskt tycker om, hennes yttre ger mig ett hårt slag i varje spegel. Slaget svider mest på insidan och jag glömmer det fort, bara för att få ytterligare ett slag i nästa spegel. Behöver jag säga att jag undviker speglar?
Jag är rädd för att mitt dåliga självförtroende lyser igenom, fruktandsvärt rädd för att mina barn uppfattar det och blir "smittade".
Rädd för att aldrig någonsin bli nöjd med det jag gör, att leva mitt liv med missnöjet över mina prestationer gnagandes.
Jag är rädd för att be om hjälp, vill inte belasta någon, vill klara mitt liv själv. Jag hjälper gärna dig, mer än gärna, men har så svårt för att ta emot hjälp från dig.
Trots att jag gillar mörkret så är nog just mörkret en bidragande orsak till mitt låga humör, svårt att njuta av något som alltid finns där.
Och vart vill jag komma med detta inlägg då?
Ingen aning, vill nog bara skriva av mig, att sätta ord på det man känner är bra har jag hört......
Vad är DU rädd för?
Att inte känna sig tillräcklig betyder oftast att man har för mycka krav på sig som man inte hinner med. Jag tror man måste prioritera och försöka att släppa några av alla måsten. Pågår det för länge kan det nog drabba självkänslan.. Alla duger som de är och ska inte behöva ändra sig för att göra andra nöjda. Vem säger att alla andra är så bra som det verkar? Du ÄR en OTROLIGT fantastiskt bra mamma!!! Du är världens snällaste och roligaste person och med det kommer du lååååångt. MYCKET längre än "duktiga" personer som inte har empati eller glädjen utåt. KRAM
Tack Martin!
Mitt problem är nog att jag ställer för höga krav på mig själv. Jag "måste" göra extremt bra från mig i skolan och jag måste ha koll på allt i hemmet, från tvätt till barnens skola, jobba ska jag också göra.....
Nu är det snart jullov, hoppas att den pausen räcker för att få mig på fötter igen =)
Kram
Hej!
Kände så igen mig i det du skrivit..
Jag vill oxå vara alla till lags,ställa uppför kompisar,ha ordning o reda o ha bra koll på saker, o vara en bra o duktig mamma.
Men för att bli den där härliga mamman (som så mänga vill) o sambono kompisen så måste man priotera sig sj och egen tid.. Och våga säga Nej..
För 4 år sedan "hamnade" jag i en först utmattad depression..efter ngr månader blev det svår depression... Jag lyssna inte på kroppen..för kroppen är otroligt bra på att ge signaler när den behöver omsorg.. Jag hade alla dessa stora krav på mig sj så till slut sa det stopp..
Jag var ensamstående med min son då.. Iaf det var en tuff tid o ngt jag aldrig glömmer.
Man ska inte glömma bort sig sj i livet man lever! Det har jag lärt mig!
När jag började våga säga nej till kompisar,för att just tänka på mig sj...vissa förstod o är närmare kompisar idag o vissa har försvunnit med tiden.
Har även lärt mig att "släppa" lite koll på bl.a tvätten (det behöver ju inte vara på mitt sätt alltid) o att disken kan stå mm.
Hoppas du förstår lite av det jag ville sagt... :)
Va inte rädd för dig att TA dig egen tid o tänk på dig själv!
Kramar Chatrin
