Den lyckliga
Idag är Zera (familjens hund) den lyckligaste hårbollen i heeeela vida världen!
Bildbevis:
Trots att hon är extremt skotträdd så är älgjakten, eller ja, tiden efter, en riktig höjdpunkt för henne.
Bildbevis:
Trots att hon är extremt skotträdd så är älgjakten, eller ja, tiden efter, en riktig höjdpunkt för henne.
Dagens tweniee!!
Corinne har en kompis här och jag råkar höra ett samtal mellan dessa två ljushuvuden......
Kompis: Varför är din mamma så smal?
Corinne: För att hon äter så mycket mat hela tiden.
Kompis: Jaha.
Corinne: Ja, hon måste äta så mycket annars blir hon sur och arg
Kompis: Tänk om hon slutar äta, då blir hon tjock och arg, det är nog inte bra....
Skrattar för fullt här, vilken verklighetsuppfattning dom har dom små liven =)
Kompis: Varför är din mamma så smal?
Corinne: För att hon äter så mycket mat hela tiden.
Kompis: Jaha.
Corinne: Ja, hon måste äta så mycket annars blir hon sur och arg
Kompis: Tänk om hon slutar äta, då blir hon tjock och arg, det är nog inte bra....
Skrattar för fullt här, vilken verklighetsuppfattning dom har dom små liven =)
Frustrerad
Aaaahhhh, missförstå mig inte nu.
Jag är jätteglad att Tanja lär så snabbt som hon gör.
Problemet blir istället att det går för snabbt, hon knäcker Corinnes (C går i tvåan) matteuppgifter som om det vore en målarbok, helt utan hjälp. Hon kan läsa och förstå vad hon läser. Textremsan på tv, tjocka kapitelböcker utan bilder, instruktioner (som tex till nya spel) förstår hon, älskade bamsetidningen som hon prenumererar på läser hon ut på en kväll. Hon kan själv lägga pussel på 500 bitar, sångtexter lär hon sig blixtsnabbt.
Hon har heller inga problem med vänner eller vuxenkontakter.
Men nu börjar man märka hennes frustration igen, den frustration som kommer när hon inte blir tillräckligt utmanad och stimulerad.
Jag har slut på ideer, vilket gör att jag också blir frustrerad, ja till och med ledsen. Jag ser ju hur gärna hon vill men kan inte göra något åt det längre.
Här hemma finns en hel uppsjö med böcker och pussel, pennor och papper, dator osv. Men inget verkar roa henne längre.
Ja, det finns ju en anledning till att hon fick börja skolan ett år tidigare....... Snart är det dags för utvecklingsamtal, jag bävar lite för det, för jag måste ju tydligen pusha på pedagogerna igen. Känner mig som någon jäkla besserwisse-morsa när jag ska sitta där och tala om för dom vad dom ska göra. Pedagog nr1 har nog inga problem med detta, men pedagog nr 2, ujujuj, hon är redan sne på mig för att Tanja har börjat ett år tidigare.
VAD ska jag göra???
Jag är jätteglad att Tanja lär så snabbt som hon gör.
Problemet blir istället att det går för snabbt, hon knäcker Corinnes (C går i tvåan) matteuppgifter som om det vore en målarbok, helt utan hjälp. Hon kan läsa och förstå vad hon läser. Textremsan på tv, tjocka kapitelböcker utan bilder, instruktioner (som tex till nya spel) förstår hon, älskade bamsetidningen som hon prenumererar på läser hon ut på en kväll. Hon kan själv lägga pussel på 500 bitar, sångtexter lär hon sig blixtsnabbt.
Hon har heller inga problem med vänner eller vuxenkontakter.
Men nu börjar man märka hennes frustration igen, den frustration som kommer när hon inte blir tillräckligt utmanad och stimulerad.
Jag har slut på ideer, vilket gör att jag också blir frustrerad, ja till och med ledsen. Jag ser ju hur gärna hon vill men kan inte göra något åt det längre.
Här hemma finns en hel uppsjö med böcker och pussel, pennor och papper, dator osv. Men inget verkar roa henne längre.
Ja, det finns ju en anledning till att hon fick börja skolan ett år tidigare....... Snart är det dags för utvecklingsamtal, jag bävar lite för det, för jag måste ju tydligen pusha på pedagogerna igen. Känner mig som någon jäkla besserwisse-morsa när jag ska sitta där och tala om för dom vad dom ska göra. Pedagog nr1 har nog inga problem med detta, men pedagog nr 2, ujujuj, hon är redan sne på mig för att Tanja har börjat ett år tidigare.
VAD ska jag göra???
Syskonkärlek!
Många år har vi delat, mina systrar och jag.
Inte alltid som vänner, mer som hund och katt....... Syskonkärlek så som den oftast är när man växer upp. Har du syskon så förstår du vad jag menar, man är för det mesta inte vänner när man växer upp. Vad det beror på vet jag inte riktigt, något om att hävda sin plats i heriarkin misstänker jag.....
Men någon stans där under har det ju alltid funnits en grundkärlek, starka familjeband.
Idag är vi bästa vänner, mina systrar och jag. Två tjejkompisar som jag kan prata med om allt, som accepterar även mina mindre bra sidor precis som jag accepterar deras.
Vad jag vill komma till är min önskan om att jag lyckas uppfostra mina tjejer på samma sätt. Att dom också kommer känna som jag känner inför mina systrar. Även om mina tjejer inte alltid är vänner idag och även fast dom är två mycket olika personligheter, så hoppas jag att dom i vuxen ålder har starka band och en nära relation.
Den tryggheten är så viktig!!
Inte alltid som vänner, mer som hund och katt....... Syskonkärlek så som den oftast är när man växer upp. Har du syskon så förstår du vad jag menar, man är för det mesta inte vänner när man växer upp. Vad det beror på vet jag inte riktigt, något om att hävda sin plats i heriarkin misstänker jag.....
Men någon stans där under har det ju alltid funnits en grundkärlek, starka familjeband.
Idag är vi bästa vänner, mina systrar och jag. Två tjejkompisar som jag kan prata med om allt, som accepterar även mina mindre bra sidor precis som jag accepterar deras.
Vad jag vill komma till är min önskan om att jag lyckas uppfostra mina tjejer på samma sätt. Att dom också kommer känna som jag känner inför mina systrar. Även om mina tjejer inte alltid är vänner idag och även fast dom är två mycket olika personligheter, så hoppas jag att dom i vuxen ålder har starka band och en nära relation.
Den tryggheten är så viktig!!
Oolala!!
Börjar dagen med en ordentlig nysattack, känns ju lovande........ eller inte
Ja ja, jag känner mig ju inte sjuk som tur är. Men man känner sig ju lite konstig efter 7 (!!) nysningar på raken.
Nu är det frukosttajm!!
Ja ja, jag känner mig ju inte sjuk som tur är. Men man känner sig ju lite konstig efter 7 (!!) nysningar på raken.
Nu är det frukosttajm!!
Nej, det är ingen vanlig dag....
För det är Helenas födelsedag.....
HURRA HURRA HURRA!!!
Surprise!!
Dagen idag har ägnats åt att hålla nyfikna små tjejer på sträckbänken.
Satte oss i bilen och styrde kosan mot göteborg, stannade en sväng på IKEA. Detta fick tjejorna att tro att detta var målet med dagen, sådär nöjda......
Fortsatte mot centrum, parkerade bilen och gick mot korvmojjen. Lite korv och bröd slank ner i hungriga magar och vi gick mot bilen igen. Men....oj.... där kom ju farfar med fru och fastrarna och kusinen.
Ett sånt sammanträffande tyckte tjejerna!!
Men nu gick vi mot dagens riktiga mål, Walking with dinosaurs.....
Vilken grej!!
Tjejerna var helnöjda, och vi vuxna var nog också ganska impade om sanningen ska fram.
En lyckad dag!!!
Satte oss i bilen och styrde kosan mot göteborg, stannade en sväng på IKEA. Detta fick tjejorna att tro att detta var målet med dagen, sådär nöjda......
Fortsatte mot centrum, parkerade bilen och gick mot korvmojjen. Lite korv och bröd slank ner i hungriga magar och vi gick mot bilen igen. Men....oj.... där kom ju farfar med fru och fastrarna och kusinen.
Ett sånt sammanträffande tyckte tjejerna!!
Men nu gick vi mot dagens riktiga mål, Walking with dinosaurs.....
Vilken grej!!
Tjejerna var helnöjda, och vi vuxna var nog också ganska impade om sanningen ska fram.
En lyckad dag!!!
Till mig själv!!
Eftersom ingen annan köper blommor till mig så får jag helt enkelt göra det själv. Se så fina dom är!!
Öva, öva, öva....
Ja, fast hur övar man på att ta komplimanger??
Jag är verkligen otroligt dålig på det. Jag tror på fullast allvar att den som ger mig en komplimang på något sätt driver med mig eller känner sig tvingad att säga något snällt. Spelar ingen roll om det handlar om hur jag ser ut eller om det rör något jag har gjort.
Är det bara jag som tänker så här, eller finns det fler där ute?
Finns det kanske någon som har tänkt så här, men lärt sig hantera det på något sätt?
Jag är verkligen otroligt dålig på det. Jag tror på fullast allvar att den som ger mig en komplimang på något sätt driver med mig eller känner sig tvingad att säga något snällt. Spelar ingen roll om det handlar om hur jag ser ut eller om det rör något jag har gjort.
Är det bara jag som tänker så här, eller finns det fler där ute?
Finns det kanske någon som har tänkt så här, men lärt sig hantera det på något sätt?
Titta in här
Corinnes fritidslärare Martin har en ovanlig sjukdom som heter Addisons sjukdom.
Företagsam som han är denna Martin, så har han startat Svenska Addisonföreningen
Gå in och kika och ta reda på vad detta är, ju fler som känner till sjukdomen desto bättre. Bättre för den som redan vet att den är sjuk och bra för dom som ännu inte känner till sjukdomen, eller får fel diagnos pga okunskap.
Lägg in länken på din sida också vet jag!!!
Företagsam som han är denna Martin, så har han startat Svenska Addisonföreningen
Gå in och kika och ta reda på vad detta är, ju fler som känner till sjukdomen desto bättre. Bättre för den som redan vet att den är sjuk och bra för dom som ännu inte känner till sjukdomen, eller får fel diagnos pga okunskap.
Lägg in länken på din sida också vet jag!!!
Vinstlös
Nepp, det bidde ingen rosa dator till mig =(
