Jobbigt för hjärtat
Igår morse när jag kollade till kaninerna förstod jag snabbt att något inte stod rätt till.
Sotis kom inte ut från sitt hus och hälsade som han alltid gör och Lille skutt sov lite för hårt (även för att vara hon).
Förstod efter en snabbkoll att dom båda var halvt förlamade.
Ringden syrran eftersom den ena kaninen är hennes.
Förklarade för Corinne och Tanja att kaninerna var mycket sjuka. Corinne förstod nog med en gång vad som komma skulle eftersom hon varit med om detta en gång tidigare.
Syrran kom och jag ringde vetrinären.
Pratade med en mycket sympatisk vetrinär som verkligen brydde sig.
Han ställde många frågor och bekräftade det som jag misstänkt hela tiden.
- det enda du kan göra är att förkorta lidandet för dom.
Tackade så mycket för hjälpen och la på.
Med tårarna rinnande förklarade jag läget för Corinne och Tanja.
Corinne grät så tårarna sprutade, fy va det gjorde ont i mitt hjärta.
Tanja brydde sig inte så mycket, frågade bara om kaninerna fick träffa Stampe (vår första kanin) nu.
Syrran ringde pappa för att höra med honom om han kunde hjälpa oss att ta bort kaninerna.
Men nej, det hade han inte hjärta till, vilket jag har full förståelse för. Men pappas kompis kunde hjälpa oss.
Medans vi väntade på att han skulle komma och hämta kaninerna turades Corinne och Tanja om att hålla Sotis, klappa honom och säga Hej då, en sista gång.
Vid 10 kom han och hämtade kaninerna, då hade Lille skutt precis gått bort i Malins famn. Sotis va fortfarande vid liv men hade börjat krampa så han hade nog inte långt kvar han heller.
Så himla jobbigt att se dom må så dåligt, fy va det kändes. Sotis va ju som en liten hund, skuttade glatt med oss här i huset och kom alltid fram till luckan så fort någon närmade sig buren.
Corinne va otröstlig när kaninerna hade åkt, ville bara vara ifred. Så jag lät henne sörja ifred och sa att hon fick komma till mig när hon ville.
Efter en timma kom hon och sa att kaninerna hade det bra nu och förklarade att dom hade träffat Stampe och alla husdjur som du har haft mamma.
Tyvärr så är det ju såhär att ha husdjur, dom lever inte lika länge som vi gör.
Att uppleva döden på nära håll är nog nyttigt, det är ju en del av livet, även om det är otroligt jobbigt.......
Vetrinären sa att det med största sannolikhet va en virussjukdom som sätter sig på hjärnan och stänger av kroppen bit för bit, det går mycket fort när viruset väl har fått fäste och det är mycket smittsamt.
Så nu har vi sorg här i huset =(
Sotis kom inte ut från sitt hus och hälsade som han alltid gör och Lille skutt sov lite för hårt (även för att vara hon).
Förstod efter en snabbkoll att dom båda var halvt förlamade.
Ringden syrran eftersom den ena kaninen är hennes.
Förklarade för Corinne och Tanja att kaninerna var mycket sjuka. Corinne förstod nog med en gång vad som komma skulle eftersom hon varit med om detta en gång tidigare.
Syrran kom och jag ringde vetrinären.
Pratade med en mycket sympatisk vetrinär som verkligen brydde sig.
Han ställde många frågor och bekräftade det som jag misstänkt hela tiden.
- det enda du kan göra är att förkorta lidandet för dom.
Tackade så mycket för hjälpen och la på.
Med tårarna rinnande förklarade jag läget för Corinne och Tanja.
Corinne grät så tårarna sprutade, fy va det gjorde ont i mitt hjärta.
Tanja brydde sig inte så mycket, frågade bara om kaninerna fick träffa Stampe (vår första kanin) nu.
Syrran ringde pappa för att höra med honom om han kunde hjälpa oss att ta bort kaninerna.
Men nej, det hade han inte hjärta till, vilket jag har full förståelse för. Men pappas kompis kunde hjälpa oss.
Medans vi väntade på att han skulle komma och hämta kaninerna turades Corinne och Tanja om att hålla Sotis, klappa honom och säga Hej då, en sista gång.
Vid 10 kom han och hämtade kaninerna, då hade Lille skutt precis gått bort i Malins famn. Sotis va fortfarande vid liv men hade börjat krampa så han hade nog inte långt kvar han heller.
Så himla jobbigt att se dom må så dåligt, fy va det kändes. Sotis va ju som en liten hund, skuttade glatt med oss här i huset och kom alltid fram till luckan så fort någon närmade sig buren.
Corinne va otröstlig när kaninerna hade åkt, ville bara vara ifred. Så jag lät henne sörja ifred och sa att hon fick komma till mig när hon ville.
Efter en timma kom hon och sa att kaninerna hade det bra nu och förklarade att dom hade träffat Stampe och alla husdjur som du har haft mamma.
Tyvärr så är det ju såhär att ha husdjur, dom lever inte lika länge som vi gör.
Att uppleva döden på nära håll är nog nyttigt, det är ju en del av livet, även om det är otroligt jobbigt.......
Vetrinären sa att det med största sannolikhet va en virussjukdom som sätter sig på hjärnan och stänger av kroppen bit för bit, det går mycket fort när viruset väl har fått fäste och det är mycket smittsamt.
Så nu har vi sorg här i huset =(
Kommentarer
Postat av: Lena
Usch, vad hemskt!! Lider med Er alla något enorm. Vet hur fruktansvärt tungt det är. Mina tårar bara rinner nu, känner eran smärta enda hit.
10000000 varmastyrkekramar och tankar till min vän, och dina fina.
Postat av: Maria
Lena:
Tack vännen!
Det va tungt igår, men det känns bättre idag. Corinne har tagit det mycket bra och Tanja säger inte så mycket om det, hon är nog lite för liten för att förstå fullt ut....
Kraaaam
Postat av: Alexandra
=( Tycker synd om er, men det är skönt att kaninerna slapp lida...
Trackback
